Avund..

Jo det känner jag, det erkänner jag..

Mina barn har nåt som jag aldrig fick. Jag är ju självklart jätteglad för deras skull, men samtidigt väldigt avundsjuk.

Mina barn kan gå ut genom dörrn, ta cykeln och dra till en kompis. Dom kan ha en kompis hängande här medans vi äter middag, dom kan dra runt i en flock och hitta på grejer.

Jag hade nära på en mil till närmsta människa, om man inte ska räkna med farmor som bodde på samma gård. Jag brukade visserligen ta cykeln till byn, när jag var tillräckligt gammal (11..) och det var ju inte gjort på en grisblink.. orka cykla hem sen då, lätt å få med sig polare hem.. njae.
Fram till den dagen då jag fick moppe, vart jag överlycklig varje gång sopbilen kom upp på gårn( varannan tisdag).. jag fick ju se folk.. på vår gård.
Detta förklarar nog min otroligt sociala sida, jag har nästan separationsångest. Helst av allt skulle jag vilja kasta mig runt bena på folk när dom ska åka, jag vill ju ha dom kvar! Tur att det finns en gnutta självbehärskning.

Jag är så glad att mina barn får växa upp här, hoppas jag kan fortsätta vara det. Man vet ju aldrig!