"Man ska inte säga sånt här högt.."

..sa jag till min barn nu i helgen, "men nu var det länge sen vi var sjuka."
Mina barn tittade storögt på mig,
"Varför inte det?"
"Jo, därför då hör bacillerna det och upptäcker att dom har glömt bort oss, och då kommer dom och attackerar oss!"
"Mäh, inte är väl baciller så smarta?" säger Oscar då.
"Jordu, dom hör allt"
Jag vill påstå att jag har rätt oxå, för det var som på beställning det där. Insåg det dock försent.
Nu ligger Clara med alldeles glansiga ögon på soffan och mår dåligt, och jag mår inte bättre.
Allt detta bara för att inte jag kunde hålla tungan i styr.
Ont i kroppen i nacken, feber och allmänt blä.
Kommer att vara försiktig med vad jag säger hädanefter!

                                                

Avund..

Jo det känner jag, det erkänner jag..

Mina barn har nåt som jag aldrig fick. Jag är ju självklart jätteglad för deras skull, men samtidigt väldigt avundsjuk.

Mina barn kan gå ut genom dörrn, ta cykeln och dra till en kompis. Dom kan ha en kompis hängande här medans vi äter middag, dom kan dra runt i en flock och hitta på grejer.

Jag hade nära på en mil till närmsta människa, om man inte ska räkna med farmor som bodde på samma gård. Jag brukade visserligen ta cykeln till byn, när jag var tillräckligt gammal (11..) och det var ju inte gjort på en grisblink.. orka cykla hem sen då, lätt å få med sig polare hem.. njae.
Fram till den dagen då jag fick moppe, vart jag överlycklig varje gång sopbilen kom upp på gårn( varannan tisdag).. jag fick ju se folk.. på vår gård.
Detta förklarar nog min otroligt sociala sida, jag har nästan separationsångest. Helst av allt skulle jag vilja kasta mig runt bena på folk när dom ska åka, jag vill ju ha dom kvar! Tur att det finns en gnutta självbehärskning.

Jag är så glad att mina barn får växa upp här, hoppas jag kan fortsätta vara det. Man vet ju aldrig!

Fattigmansbröd

Mja kanske inte, men så oekonomiska som vi tydligen har varit denna månad så krävs det att man är påhittig.
Och min LCHFdiet går fett om intet iochmed detta, men nya tag sen när stålarna börjar trilla in. Fast jag börjar bli sjukt less på äggröra nu...
Det går nog till sig. Vill ha en blodig stek med bea! Mmmm... till helgen kanske! JA!

Lillsömmerskan

Sitter å syr sina kalasbyxor, så snuppigt då! Det blir ju hellre än bra men ändock, väldans ambitiöst! Kan själv-damen ibland då!

Glädje och vänskap

Vårda dina vänner, allt vad du kan, en vacker dag kan du behöva dem mer än du tror! Jag älskar er och jag ska vattna och göda er och ta hand om er som dom vackra blommor ni är. Jag älskar er!

Jo här var jag och Anna på väg ut på äventyr, mysiga och vackra som rosor! :-)

Quod te non occidit, te durat...

Per astera, ad astra..

Just nu är det hårt.

Men det som inte dödar det härdar, säger dom som vet.

Och vad det lider,  genom svårigheter, så kanske man når stjärnorna.

Det är inte målet dock som är det viktiga, utan vägen dit.

Clara 6 år

Inte helt lätt att förstå att man nu har relativt stora barn. Dessa år har gått så fort iväg så jag har inte hunnit med alls. De som inte har barn eller nyss har fått ger jag det otroligt fräna rådet, passa på å njut! Men det är nu när dom är så här stora man verkligen kan glädjas på riktigt, dock så infinner sig "större barn, större bekymmer" lite oftare i vardagen nu för tiden. Fast mer sant är nog att bekymren byter av varann, det som var jobbigt förut är bortglömt nu.

Kalas idag och igår, helgen har liksom gått av sig själv. Otroligt snälla barn var här, lite blåmärken och en kraschad tavla bara. Vi gick ut efter fikat så dom fick lera ner sig ordentligt.. så föräldrarna blev himla nöjda.